5 Things an OTW Volunteer Said

Fem saker Naomi Novik har sagt

Ungefär en gång per månad kommer OTW (Organisationen för Transformativa Verk) att intervjua en av sina volontärer om dennes erfarenhet av organisationen. Inläggen uttrycker varje volontärs personliga åsikter och speglar inte nödvändigtvis OTWs åsikter eller policy.

Som en del i firandet av våra 10 år har vi ett speciellt, tillbakablickande, Fem saker-inlägg den här månaden. Dagens inlägg är med Naomi Novik, som är en av grundarna av OTW, före detta styrelseledamot och för närvarande medarbetare inom kommittén för Tillgänglighet, Design och Teknologi. Det som följer är en utskrift av intervjun, något förkortad och bearbetad för tydlighetens skull.

Hur var OTWs första år? Vad kommer du mest ihåg från det?

Jag kommer inte ihåg höjdpunkterna lika bra, jag märker att över tid är det problemen jag minns. I början fick vi göra mycket jobb för att förklara för människor vad det var vi försökte åstadkomma, som att de inte skulle hamna i klammeri [med rättvisan], och att det skulle finnas sätt att ge folk kontroll över deras berättelser. Det andra som hände det första året var att folk förväntade sig att få se någon sorts resultat redan fem minuter efter att vi hade bildats! Typ, var är Archive of Our Own – AO3 (Vårt Eget Arkiv)? Men allt tar ju tid, det är mycket växtvärk när man sätter ihop något från det lilla OTW hade att börja med. Men min filosofi är att göra det om du har drivkraften, och att det är bättre att ha gjort något som inte är perfekt än att inte ha gjort något alls.

Vissa saker i en hållbar organisationen fungerar inte enbart utifrån passion, och samtidigt vill man ju kunna nyttja den passion som finns. Jag tror att vi fick kämpa en del med hur vi kunde få en organisation att fungera samtidigt som den kan växa. Många av detaljerna är borta nu — jag har hemskt svårt att komma ihåg den här sortens saker, för så fort något inte är mitt problem längre så glömmer jag det, det är helt enkelt borta.

Ett exempel är att klura ut Kommunikation och vad det skulle vara [för OTW och som en kommitté]. [De tidiga volontärerna] fanns alla på LiveJournal, så när det gäller kommunikation tänkte jag att det bara skulle handla om nyhetsbreven vi har, och så skulle folk från OTW publicera på sina bloggar och prata med andra fans på en individuell nivå. Det fungerade inte så bra, och jag var själv inte involverad i det, men jag kommer ihåg frustrationen över att vi inte var särskilt framgångsrika i det vi ville göra där.

Jag var mer involverad på den tekniska nivån, där vi också hade massor av meningsskiljaktigheter. Frågan var ju, ska man designa det först, för att få allt som man vill ha det, och så bygger man det efteråt, eller börjar man bara bygga? Och jag känner väldigt väldigt starkt att vi till sist gjorde det på rätt sätt. Vi dök helt enkelt in i det och började bygga. På det stora hela är jag väldigt nöjd med hur framgångsrik den strategin varit, men senare har vi sett att det inte är perfekt och att det är saker det inte klarar, så tyvärr har vi inte kunnat betjäna alla så bra som vi skulle kunnat ha gjort. Det är något vi får ta; vi har ialla fall ett arkiv.

Jag tror helt enkelt att det var rätt och vi är långt ifrån den första organisationen som gjort det på det sättet. Det finns många olika sätt att göra det på och vi kunde ha gjort det på ett bättre sätt. Nu får vi betala priset för den strategin under lång tid. Men det som betyder mest för mig är att vi har gjort något. Och att arbete görs för att få det hållbart. I början fanns det ett väldigt driv att sätta upp något och få igång det.

Vilka ser du som de största vändpunkterna för OTW under de gångna tio åren?

Vi hade en enorm fördel i början som bestod i att vi startade med en liten grupp människor som i princip alla kände varandra. Jag, [nuvarande medarbetaren i Juridiska] Rebecca Tushnet och [nuvarande medarbetaren i Transformative Works & Cultures – TWC (Transformativa Verk och Kulturer – TWC) staffer] Francesca Coppa kände varandra, och de andra medlemmarna i den första styrelsen fanns geografiskt ganska nära varandra, så vi kunde träffas fysiskt och diskutera olika saker. Det var till stor hjälp. Men vi hade också stor expertis i den tidiga gruppen — juridisk, akademisk, inom skrivande, tekniska experter. Personerna i den första styrelsen var hörnstenarna i sina respektive kommittéer. Så det var en liten grupp som kunde arbeta tätt tillsammans och snabbt utveckla saker inom sina egna områden.

Under en period mitt under OTWs tillväxt kom vi bort från detta. Det är tufft att vara med i styrelsen och det kräver enormt mycket tid att göra det bra. Jag har gjort det bra och jag har också gjort det dåligt. Det handlar inte bara, men till väldigt stort del, om hur mycket tid man har att erbjuda, likväl som de personer man arbetar tillsammans med, och huruvida man kan kommunicera effektivt med dem och det finns personligt förtroende mellan er.

Jag känner att det fanns ett verkligt lågvattenmärke under en period. Det fanns en mellanperiod, och det har gjorts forskning om den här processen i non-profit-organisationer som visar att det är ett vanligt förekommande mönster. Det finns en visionär grundare, eller ett team av grundare, som tar på sig mycket mer än de klarar att göra. Detta tillvägagångssätt lämnar många lösa trådar. De personer som sedan rekryteras och går med utifrån grundarnas vision ser problemen i det som gjorts eller görs, men känner sig frustrerade för att de inte har tillgång till grundarna eller saknar möjligheter att lösa problemen. Då bildas motsättningar på antingen person- eller organisationsnivå. Så OTW fick massor av folk som ställde upp i styrelsevalet samtidigt som de var emot det som skedde i styrelsen.

Så när saker inte går så bra och styrelsen inte sköter allt så bra, så vet personerna i styrelsen samtidigt mycket om det som händer i OTW för att det redan har varit diskussioner som lett fram till detta; de har redan varit där och vet orsakerna till att saker och ting händer. Men det finns inte längre något förtroende och styrelsen som grupp har blivit dysfunktionell. Och vi har haft flera dysfunktionella styrelser.

Sedan har man en tredje våg som är nöjda och glada med att göra sitt inom OTW och inte nödvändigtvis vill sitta i styrelsen. Men de har sett problemen, de har kommit uppåt i organisationen och sett vad som händer i toppen. Och även om de helst bara skulle fortsätta att göra det arbete som de gjort hittills känner de att de måste stiga fram och lösa den situation vi hamnat i. Det är denna sorts styrelse vi har nu, och det är ett bra läge. OTW har kommit igenom denna växtverk, vilket är viktigt, för det finns massor av organisationer som inte klarar sig igenom den perioden, genom dessa övergångar.

I början var kontrasten den att vi hade massor av meningsskiljaktigheter, men det fanns en grund av att alla kände varandra och respekterade varandras kompetens och kände till varandra innan man hamnade i styrelsen. Det kan vara bra, men skapar också isolering. De första åren handlade bara om fart — ville man prova något, så gjorde man det bara. Det fanns inget som hindrade. Det fanns inget där än, så man skapade bara något.

Så i början fanns det inga andra som redan gjorde saker på ett visst sätt som skulle behöva ändras — man kan inte göra så mot folk och störa deras arbete och deras processer på det sättet. Särskilt på kodningssidan, det finns en enormt kreativ period i början där man helt enkelt bara skapar. Och generellt tycker många om att bygga nya saker och gillar inte att upprätthålla det gamla, när det gäller teknik. Så i början är det mycket lättare. Vi fick alla hugga i. Ingen av oss hade någonsin jobbat med någonting i den skala som OTW är nu, och vi försökte bara lära oss. För några är det stressande att behöva starta något, men för andra innebär det också stress att upprätthålla och utveckla det.

Vad har du själv uppnått under din tid med OTW som du är mest stolt över?

AO3 bara finns där, det existerar. På en metanivå, när jag först skrev inlägget om att bygga upp ett arkiv så tänkte jag inte på det som något jag skulle göra. Jag sa till och med att det var något vi behövde och att om någon annan skulle göra det så skulle jag hjälpa dem. Men sedan såg jag att ingen anmälde sig som frivillig, och jag hade ett ögonblick, jag minns det här ögonblicket, när jag insåg att det skulle kräva enormt mycket tid, och vara väldigt krävande känslomässigt, att sätta projektet i rörelse, och att det skulle påverka mina möjligheter under resten av mitt liv. Men jag gjorde det ändå.

Den ursprungliga diskussionen gav drivkraft och vi behövde ta till vara på den direkt. Det finns ett ögonblick när man kan lägga en idé på bordet, och om man missar det rätta ögonblicket kommer det att falla platt, det kommer inte att bli något alls. När jag skrev det där inlägget gjorde jag det för att jag var förbannad och trodde på det, jag trodde verkligen att vi måste göra något. Det är hela den där klichén med att man själv måste vara den förändring man vill se i världen. Så jag gick till Rebecca och Francesca och sa ‘vi ska göra det här, men jag kan inte göra det utan er’. Och de sa ‘ok, vi är med’. Vi hade pratat förut om de problem vi ville att OTW skulle ta itu med och detta var rätt tid för att göra något.

Hur ser du på OTWs roll idag och tycker du att den har förändrats sedan organisationen startade? Hur kan den komma att förändras under de nästa tio åren?

Det viktigaste som jag känner att OTW har nu som organisationen inte hade i första början var rollen att underhålla och upprätthålla saker, som att hålla AO3 igång och se till att arkivet fungerar. Nu är det både AO3 och Fanlore, men Fanlore är mycket lättare att hålla igång. Det är inte lättare att få det att växa, men det är lättare att se till att det inte går ner. Till och med AO3 är svårt att få att växa under de nästkommande tio åren bara för att man måste ta tekniken till en modern nivå. Diskussioner borde vara igång, och det förväntar jag mig att de är, om version 2.0 av AO3. Men AO3 bör inte se likadant ut om tio år och vi behöver börja tänka på den planen [över hur vi ska kunna nå dit] hellre nu än senare.

Vi tog på oss ett ansvar och jag vet att — till och med under styrelsens mörkaste ögonblick när jag bokstavligen trodde att alla teknikmedarbetarna skulle lämna oss och ingen skulle hålla AO3 igång — att det som fick folk att fortsätta [som volontärer] fast det inte fanns någon bra lösning på problemen var trögheten i att inte vilja släppa bollen. Det kan komma en tid när den personliga kostnaden för att fortsätta att arbeta med våra projekt kan bli för hög, men om ett projekt kräver att jag [personligen] arbetar med det så skulle det ändå inte överleva. Jag kunde inte vid den tidpunkten av mitt liv vara ansvarig för att fortsätta att underhålla och utveckla det vi hade startat. Jag hade ett litet barn, mitt liv höll på att förändras. Och jag hade faktiskt försökt att prata med styrelsen, vilket var svårt, om att ifall man inte litar på att medarbetarna vet vad de ska göra och har utrymme för att få detta att hända, då kommer inte projektet att överleva. Det finns bara några få personer som håller det igång, och det är fortfarande bara ett fåtal personer som gör arbetet, men nu finns det leverantörer involverade som hjälper oss att gå framåt och det finns en process för att göra AO3 lättare att underhålla.

Vi behöver alla komma överens med värdighet, men också misslyckas med värdighet. Och det kan komma en dag när lyset inte tänds. Det kan komma en dag när vi inte har råd att hålla det igång, men vi håller berättelserna tillgängliga för nedladdning och tillhandahåller data så att någon annan kan fortsätta. Det är samma sak som Open Doors (Öppna Dörrar) försöker rädda oss från, att det finns sajter som bara stänger dörren, hejdå, allt ditt arbete är borta. Webbplatsen iMeem gjorde så mot vidding-fansen. En dag sade de helt enkelt att jaha, vi kommer inte att vara värd för några videor längre. Jag känner väldigt starkt att vi har ett ansvar att inte göra så; detta är uppdraget, detta är det främsta som OTW har att göra. Och jag känner att detta sker, att vi håller saker i gång och underhåller dem, så jag är nöjd med det.

Jag känner också att vi juridiskt är i ett bättre läge än vi var tidigare, vilket är fint, och jag är verkligen stolt över allt som teamet för Juridisk Rådgivning har åstadkommit. Det har varit fantastiskt att se deras segrar. Jag känner att OTW har gjort ett gott verk i att bevara saker också genom Öppna Dörrar, det är något jag skulle vilja se mer fokus på, bevarandearbete. Men det viktigaste att jobba på är också nästa generation. Fandom är mycket större nu än tidigare så vi behöver inte få med alla och få OTW att vara något för varenda fan. Men man behöver vara där barnen/ungdomarna är, engagemanget med Wattpad till exempel, är inte tillräckligt. Så jag tror att vi har folk som kommer till AO3 och vill ha och förväntar sig saker av det och som sedan går därifrån utan att riktigt ha förstått vad det är tänkt att vara.

En sak jag inte vill att OTW ska göra är att försöka bli inne och trendigt och vrida ut och in på oss själva för att försöka åstadkomma det. Vi vill vara biblioteket, ett tråkigt ställe men ett som alla känner till och som finns där om du behöver det.

Vad har varit roligast för dig med att vara OTW-volontär?

Att bygga upp AO3. Jag älskar att koda, jag tycker att det är enormt roligt, bara att bygga och koda något. Jag älskar det, det är det bästa.


Nu när en av våra grundare har sagt fem saker om vad hon har gjort, så är det din tur att lägga till en sak till. Hur länge har du känt till OTW? Använder du de olika projekten? Hur länge har du varit med i fandom?

Du kan också kolla in tidigare Fem saker-inlägg av några av våra andra volontärer.

Detta nyhetsinlägg har översatts av OTWs översättarvolontärer. För att lära dig mer om vårt arbete, besök sidan för Översättning på transformativeworks.org.